...

Jean-Baptiste Oudry, Vy av trädgården i Arcueil sedd mot norr med orangeriterrassen samt skogsparkens höjd eller s.k. taluskon, 1744–1747. Foto: Viktor Fordell/Nationalmuseum.

Nationalmuseum har förvärvat två teckningar med vyer från trädgården och parken i Arcueil utförda av den franska rokokons mästare Jean-Baptiste Oudry. Teckningarna skildrar en geometriskt anlagd trädgård med inslag av en friare park stadd i ett pittoreskt förfall. Konstnären redovisar både omedelbara synintryck och mer konstfullt tillrättalagda. I museets stora samling av verk av Oudry saknades tidigare helt denna typ av landskap.

Jean-Baptiste Oudry (1686–1755) har blivit känd som en av den franska rokokons främsta konstnärer. Han började som porträttmålare för att snart specialisera sig på stilleben. Till hans nära vänner och beställare hörde svensken Carl Gustaf Tessin, vilket också är förklaringen till att Nationalmuseum har så många verk av konstnären i sin samling. Mer okänd är Oudrys verksamhet som landskapsmålare. Han lär till och med ett tag ha använt sig av camera obscura som ett hjälpmedel för sina vyer.

Från år 1740 började Oudry göra utflykter till det natursköna Arcueil beläget i Paris södra förorter. Platsen var känd för en vacker trädgård och park med en monumental akvedukt som fond. I dag är det mesta försvunnet eller förvandlat till oigenkännlighet. Trädgårdsanläggningen, som drog till sig konstnärer som Oudry, Boucher och Natoire, var anlagd för prinsen av Guise under åren 1720–30 av arkitekten Jean-Michel Chevotet. Bland Chevotets studiekamrater vid den franska arkitekturakademien fanns även svensken Carl Hårleman och båda specialiserade sig på trädgårdskonst. Arcueil förvandlades till en intim formträdgård i rokokons anda med geometriska inslag som parterrer, dammar och spaljéverk. Nivåskillnaderna på platsen skapade rörelse och utblickar. Därför tvingades man också anlägga en mängd murar, terrasser och trappor, som bidrog till trädgårdens speciella och komplexa karaktär. Här fanns också en oregelbunden och mer informell del med pittoresk prägel.

Det är därför knappast förvånande att Oudry fascinerades av Arcueil. Han hyrde ett hus som var beläget i direkt anslutning till egendomen, vilket gav honom många tillfällen att teckna olika vyer. De flesta anses vara utförda under åren 1744–47. Många har en omedelbar karaktär, vilket avslöjar att de är gjorda utomhus, på platsen. Andra verkar mer genomarbetade. Över ett femtiotal är kända, varav två nu har förvärvats till Nationalmuseum. Av dem hör vyn mot norr med orangeriterrassen samt skogsparkens höjd eller s.k. taluskon, till Oudrys absolut finaste teckningar från Arcueil. Konstnären har arbetat på ett beiget papper (som ursprungligen troligen var blåfärgat) med svart och vit krita, som han sedan bearbetat med en stomp (konstnärligt verktyg av hårt rullat papper eller sämskskinn). Sedan har Oudry med pensel påfört förhöjningar med gouache i vitt. På detta sätt lyckades han skapa fina kontraster mellan solbelysta partier och andra delar av bilden som lagts i skugga. Figurerna anses vara utförda av en annan hand, kanske Victoire Chenu eller Jacques-Philippe Le Bas, som senare (1776) graverade och gav ut denna vy under titeln Ancienne et première vue d’Arcueil.

Medan vyn från orangeriets terrass helt har karaktären av en fullbordad teckning, eller vad Carl Gustaf Tessin kallade la manière très finie, präglas Oudrys andra teckning av till synes omedelbara synintryck. Den är utförd på ett gråblått papper med krita och svaga förhöjningar i vitt och återger en mer informell del av trädgården, ett boskérum med promenad. I fonden syns ett trädgårdsskjul med ett något förfallet staket. Oudry har här skildrat en pastoral, som verkar ganska fjärran den mer representativa miljön i den förra teckningen och som därmed tycks förebåda det sena 1700-talets parker.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärven har möjliggjorts genom inköp med donationsmedel från Wirosfonden och gåvomedel från Hedda och Nils D. Qvists minnesfond.
Källa: Nationalmuseum